Det är för bra nu. Minns att jag tänkte så vid flera tillfällen. Sen hände något som vände upp och ned på allt. Det är när man är som lyckligast som man får det. Det får inte vara för bra.
När jag och min nyfunna underbara kärlek blev gravida med vårt första barn Stella var lyckan gjord. Aldrig förr hade jag upplevt sådan ren form av lycka. Jag blev skiträdd. Nu jävlar, tänkte jag, kommer snart dödsstöten. Den största skitstormen någonsin kommer blåsa in och äta upp alltihop. När jag var i fjärde månaden small det. Jag blev sjuk. Oförklarligt jättesjuk. Enorm smärta bakom ena ögat. Röntgen visade inget och alla prover var normala. Smärtan fick jag stå ut med eftersom jag var gravid. När Stella kom såg de att smärtan berodde på inflammation på mina ögonmuskler. Jag fick kortison i ett halvår, sen försvann det. Jag hade överlevt skitstormen och kunde nu äntligen njuta av mitt barn och min underbara man. Lyckan pirrade till. Då tog min älskade kloka pappa livet av sig. Månaden efter dog min älskade bästa mormor i Alzheimers. Men lyckan var ändå så oerhört stor på något vis, den bröt sig igenom allt. Vi gifte oss och blev gravida igen. Det blev som en nystart för lycka och liv.
Då kom dödsstöten. Stella fick diabetes. Det var ingen sktistorm att "rida ut". Det var en never ending tornado. Efter ett år gick jag in i väggen så det small om det. I två år kämpade jag mig tillbaka till något som liknade mig själv. Nu börjar det kännas riktigt bra, faktiskt. Är så lycklig och så tacksam. Men det är vid tider som dessa, när det känns bra, som tanken slår en. Är det för bra nu igen?
När jag och min nyfunna underbara kärlek blev gravida med vårt första barn Stella var lyckan gjord. Aldrig förr hade jag upplevt sådan ren form av lycka. Jag blev skiträdd. Nu jävlar, tänkte jag, kommer snart dödsstöten. Den största skitstormen någonsin kommer blåsa in och äta upp alltihop. När jag var i fjärde månaden small det. Jag blev sjuk. Oförklarligt jättesjuk. Enorm smärta bakom ena ögat. Röntgen visade inget och alla prover var normala. Smärtan fick jag stå ut med eftersom jag var gravid. När Stella kom såg de att smärtan berodde på inflammation på mina ögonmuskler. Jag fick kortison i ett halvår, sen försvann det. Jag hade överlevt skitstormen och kunde nu äntligen njuta av mitt barn och min underbara man. Lyckan pirrade till. Då tog min älskade kloka pappa livet av sig. Månaden efter dog min älskade bästa mormor i Alzheimers. Men lyckan var ändå så oerhört stor på något vis, den bröt sig igenom allt. Vi gifte oss och blev gravida igen. Det blev som en nystart för lycka och liv.
Då kom dödsstöten. Stella fick diabetes. Det var ingen sktistorm att "rida ut". Det var en never ending tornado. Efter ett år gick jag in i väggen så det small om det. I två år kämpade jag mig tillbaka till något som liknade mig själv. Nu börjar det kännas riktigt bra, faktiskt. Är så lycklig och så tacksam. Men det är vid tider som dessa, när det känns bra, som tanken slår en. Är det för bra nu igen?
