BUSVIKTIGT

Att vara förälder är verkligen världens svåraste jobb! Säkert kommer man ge sina ungar en massa "men" som kommer kosta tusentals kronor i terpaitimmar. Det är med den vetskapen likväl omöjligt att förutspå vad som kommer bringa lycka eller olycka i allt man gör för och mot sina små guldklimpar. Tänkt en del på detta på sistone. Lycka, styrka, kapacitet och andra viktiga komponenter man önskar för dem. Kraven är många men let's face it; man kan inte vara bäst på allt. Mycket vill ha mer och det känns inte som en lyckospiral direkt. Vad sägs om trygghet och glädje? Livet kommer ju bjuda även våra små älsklingar på ösregn av skit tidvis och då vill vi ju att de ska stå pall för det, inte knäckas liksom. Diabetes kan ju garantera en del skitnödiga moln om man säger så...

Vissa saker vet vi ju.
Skrattande ungar = glada ungar = lyckokomponent

Att sänka sitt bannande finger emellanåt och haka på buset gör gott. Det binder oss samman. Det har många fördelar. Dels kanske man råkar skratta själv. Dels kan jag tacka nej till att leka med Barbie senare. Jag kan inte leka med Barbie. Blir heldeppig.

Pressen på oss föräldrar idag är helt paradoxal. Helt jäkla omöjlig. Hur ska man kunna vara läkare, lärare, psykolog och giftspecialist på samma gång? Man förväntas vara så himla insatt. Man googlar ihjäl sig. Och barnen är i samma rum och vill bli sedda, busade med, pratade med. Vi, föräldern och "förebilden", blockar dem med vår iPhone och självutbildar oss själva på vad mässlingvaccinet innehåller för farligheter. Dåligt samvete får man. Dåligt samvete är ett svart moln av olycka.

​Att kittlas, skrämmas, gömmas, flippas och bejaka buset gör oss tighta. Närvaron infinner sig. Glädjen. Respekten. Det gör att de lyssnar bättre när jag uppfostrar senare. Det finns en bubbla där lycka får plats. Busviktigt.