Stella fick diagnosen den 27 april 2011. Vi åkte till sjukhuset i tyska staden Flensburg denna dag. Vi hade bokat tid hos den aktade chefsbarnläkaren Dr. Michael Dördelmann i tron om att hon hade celiaki som jag och att han inte skulle göra någon större affär av att testa henne för det om vi så önskade. Han tog testet och några till.
Hon hade druckit mycket och kissat igenom blöjan den senaste tiden. Vi trodde att hon älskade sin vattenflaska och började bli för stor för blöja. Men hennes kropp försökte febrilt kissa ut så mycket socker från systemet som möjligt. Hon hade mindre ork än de andra barnen. Hon ville så gärna hoppa studsmatta den morgonen innan mötet med Dr Dördelmann minns jag. Hon var 1,5 år gammal. Pekandes på studsmattan lyftes hon upp av sin pappa som studsade med henne i sin famn. Han fick liksom hoppa ÅT henne. Efter denna dagen skulle ingenting bli sig likt. Vi skulle aldrig mer lägga henne i sin säng och låta henne sova natten igenom. Vi skulle aldrig mer ge henne någonting att äta utan att räkna formler i huvudet för kolhydratkvoter. Vi skulle bli läkare. Diabetesspecialister. På en dag. Det var överväldigande. Vi ville hem till Sverige så fort vi fick beskedet att Stella var sjuk. Vi förstod inte vad det var för sjukdom eller vad de tyska läkarna pratade om. Slangar överallt. Trygghet ingenstans. "Ni ska vara glada att hon överlevde" var det någon sköterska som sa. "Ni kan inte lämna sjukhuset på minst ett par veckor". Fy fan. Vågen som kom över mig. Minns det som igår. Svimmade den kvällen. Gravid i femte månaden var blödningar ingen trevlig överraskning. Insikten om dödlighet gjorde att jag fattade ett beslut att stänga av alla känslor tills lillasyster kommit ut. Det var liksom inte värt risken. Två månader senare flyttade vi från Flensburg till Hamburg. En månad efter det kom lillasyster. Varje natt testade jag Stella en gång i timmen. Livrädd att försova mig. Livrädd för bilderna som planterats på min näthinna hur hon skulle se ut när jag hittade henne död i spjälsängen. Död för att jag försov mig och SOVIT istället för att rädda henne från sitt dödligt låga blodsocker. Det där med att koppla på känslorna igen efter lillasyster kommit... Ja, det blev inte så mycket med det. De känslorna låg omsorgsfullt undanbäddade och även om stor lycka infann sig vid lilla Filippas ankomst så fanns det helt enkelt varken tid eller plats för mer. Livet i Tyskland erbjöd ingen större social verksamhet, så det som eventuellt hade bearbetats med vänners samtal uteblev med känslorna. I nästkommande sju månader bestod nätterna av amning och analyserande av blodsockertester och dagarna efter diabetesens årsdag kraschade jag. Rakt in i ett svart hål. Min själ hade blivit till skör aska och ingenting kunde bygga någonting av den. Jag visste inte längre någonting om mig själv eller vem jag var. Inga tankar kändes som mina och inga känslor fanns. Resan tillbaka var lång och krampaktig. Stress och sömnbrist är fortfarande något som kan göra mig tillfälligt svag. Men den respekt jag har för mig själv nu gör att jag vet vart gränsen går. Idag har jag utforskat mig själv inifrån och ut. Jag känner mig genomtänkt. Ren och stark.