För många var det den värsta tiden i livet när ett barn i familjen fick diagnosen diabetes typ 1. Man vill vara positiv och undvika att göra det värre än det behöver vara. Och visst, man behöver inte måla hela världen svart för livet är absolut inte förstört. Men det är en omvälvande resa som alla barn och deras föräldrar går igenom efter att ha fått denna diagnos. Det förändrar livet så mycket.

Man kan känna ett starkt behov av att andra ska förstå för att kunna spegla sig i deras förståelse. Det kan vara skönt att dela denna resa med sitt skyddsnät / sin familj / sina vänner. Men bara de som varit där vet. Bara du som sett ett helt team av läkare springa iväg med ditt barn vet. Du vet hur skör tråden är. Hur lite som krävs för att allt ska bli svart. Stella var så nära att inte klara sig. Hon var inlagd på sjukhuset i tre veckor. Vi har minnen som sabbat oss. Minnen som fått oss att aldrig glömma den sköra tråd livet hänger på. Minnen som gör oss kanske lite överbeskyddande ibland. Stella var 1,5 år. Hon kunde inte prata om vad som hände för hon var ju så liten. Men hon minns fortfarande. Saker som vi inte berättat, saker som inte finns på bild. När de försökte sätta droppet med insulin för fjärde gången i hennes lilla hand tittade hon med panik i blicken på sin pappa och skrek på ett sätt jag aldrig hört en människa skrika förut. Skrek för att han skulle hjälpa henne, rädda henne från allt det otäcka. Man kan aldrig begära att någon ska förstå ångesten som byggde bo i en där och då. 

 Denna fotobok som vi gjort har hjälpt Stella att bearbeta vad som hände. Den har faktiskt hjälpt hela familjen. Den har hjälpt vänner att förstå lite. Nu när man har en lunkande vardag glömmer man lite vad som lade grunden för ångesten som pyr upp ibland. Men kommer man ihåg varför och bibehåller sin medvetenhet så tror jag också att man förklara för andra varför man kanske behöver ta tester på nätterna eller varför man så ogärna drabbas av magsjuka. Man får inte glömma att de som inte har varit med på hela resan kan omöjligt ha den förståelse som vi så gärna önskar spegla oss i. En bra dialog tror jag bottnar sig i en ömsesidig förståelse i varandras olikheter. Först då kan vi respektera och ta till oss varandras åsikter och idéer.

Ungar har ju naturligt myror i brallan ;) De behöver röra på sig och det märks! Vi hade ganska sega helger förut. Stella och Filippa som är 6 och 4 år var rastlösa och lite bråkiga stundvis på just helgerna. Det var tydligt att de behövde mer stimulans än vad vi föräldrar kunde ge. Aktiviteter på helgen blev en stor förändring och räddning på detta. Vi vuxna vill ju gärna ta det lite lugnt vissa helger och inte alltid fixa playdates osv. Stella går på handboll på lördagar och båda flickorna har gymnastik på söndagar. Alla aktiviteter ligger på förmiddagen och det är så himla skönt och bra! De får träffa vänner och springa av sig ordentligt - resten av dagen följer i mycket bättre anda med finare balans än förut. Det är såklart superbra för Stellas värden också med regelbunden fysisk aktivitet - med andra ord bara plus för oss med detta upplägg.
De fick varsin giftfri härlig vattenflaska från bkr på Alla Hjärtans Dag. Ett hett tips verkligen! En glasflaska med silikon runtom som skydd. Vattnet både smakar bättre och gör bättre <3

Kolla in dessa duktiga gymnaster nedan!! Grym inspiration till att börja på gymnastik: 

Här kan du se nyhetsinslaget om Freestyle Libre där det berättas att den nu är godkänd för barn. Detta kan innebära färre/inga stick i fingret för de som får hjälpmedlet. Sensorn som ofta bärs på armen scannas med en liten dosa vari man ser sitt vävnadssocker och om det ligger stabilt eller är på väg uppåt eller nedåt.

​Första halvåret/året med diabetes kändes det som att vi lagade mat heeela tiden. Så fort man dukat undan frukosten så började man förbereda mellanmålet. Så snart mellanmålet var uppätet skulle lunchen lagas. När sista tuggan där var svald var det inte lönt att börja med något annat än att planera eftermiddags-fikat. Ja, och sen var det ju dags för middag. Det upptog verkligen mycket av vår tid att hålla mat-tiderna, speciellt som vi hade NOLL rutiner att utgå ifrån. Före diagnosen åt man liksom nåt man hittade när hungern flög på.  Jag kan verkligen rekommendera er nyinsjuknade att sätta upp lite tidsramar för matintaget. I början känns det lite inrutat, men man märker snabbt hur mycket det förenklar diabetesen och inställningarna där. Mn kan lättare utvärdera vad som är vad när vardera flippar upp eller ned. Nu sitter det här med mat-tiderna i ryggraden. Nu är ju hela familjen programmerad som Stella och behöver fyllas på med energi på ungefär samma tider. Man bara gör och tänker inte så mycket, därmed tar det också mycket mindre tid. Jag och min man märker också att vi mår mycket bättre av att äta som Stella och då tänker jag främst just på mat-tiderna. Vi äter väl samma mat som alla andra. Lite mindre socker, men det behöver ju ingen äta så mycket av ;)

​