Klipp ur tidsskriften Föräldrakraft
Diabetes går inte att bestämma över och den sover aldrig. Man räknar, läser på, vakar dygnet runt, söker och vänder ut och in på sig själv för att ens barn ska må bra och ha ok värden. Det är lätt att bli bitter för trots det fantastiska arbete vi lägger ner så är det inte givet att det ger utdelning. Men man gör det såklart ändå för tänk hur det hade varit om man inte hade gjort allt man gör? Vi ska inte vara för hårda mot oss själva. Det vi gör är vårt bästa och INGEN kan få bra värden alltid. För även om du skulle äta samma, röra dig lika mycket och ta samma insulindoser varje dag skulle värdena ändå att se helt olika ut. Man gör allt för sina barn. Men vi föräldrar är inga maskiner. Var sätter man gränsen? Vi månar om värdena och om att barnen ska må bra i sin sjukdom, orka bära den. Men vi då? Varför är det så svårt att vara ödmjuk mot sig själv? Kanske får man bara acceptera lite högre värden på natten eller att frukostdosen aldrig blir riktigt bra. Vissa olösbara spöken där du försökt allt men värdena blir inte bra ska du då fortsätta älta och försöka? Jag dömer ingen och säger absolut inte att något är rätt eller fel. Jag har bara fattat beslutet för mig själv och även för Stella att vissa saker släpper vi. Vissa saker bestämmer jag mig bara för att acceptera för priset för alternativet är för högt. Men även om jag bestämt det så är det skitsvårt. Vad ska man tulla på liksom? Att ha tänkt kring detta och vara medveten om vad jag känner i frågan är en bra grund för mig.
Målet är ju solklart: att rädda liv och skapa förutsättningar för ett lång och friskt sådant. Första året med Stellas diabetes var jag uppe en gång varannan timme och ibland varje timme på natten. Jag reflekterade inte över att det inte var hållbart för vad var alternativet? Hon var 1,5 år när hon fick diabetes och där var noll samband i hennes doser. Efter att ha vakat så i ett år kraschade jag. Ingen människa kan vara vaken var och varannan timme år efter år. Jag vet det nu. Någonstans på vägen tar man slut om man inte ser upp. Energin nöts ut och utplånas. När föräldern blir sjuk - vad händer då? Man tror ju att man står odödlig inför den självklara kampen för sitt barns liv och hälsa. Men vi är alla människor - inga maskiner. Att reflektera över sin egen situation är jätteviktigt - kanske i samråden med någon som förstår vad man snackar om. Har denne någon inte ett barn med diabetes eller liknande sjukdom så kan det vara väldigt svårt att ta till till sig när hen tycker att det man "håller på med" är orealistiskt.
Jag satt i ett väntrum på BVC för några veckor sedan och snubblade över den här artikel. Kände direkt att jag ville dela med mig av den här på bloggen. Sören Olsson skriver här : "Många vägrar att förändra situationen så att man får tillbaka lust och ork. Av kärlek till sitt barn försöker man kämpa lite längre än vad kroppen och det egna systemet egentligen orkar."
När man tror att man är ensam i sin situation som inte ger mycket utrymme för reflektion ser man kanske inte heller att den går att förändra eller göra bättre. Man kör fast för ingen fattar och du får aldrig sova så du orkar inte tänka ut en ny plan annan än den att hålla ditt barn vid liv och vid god hälsa. Men man ÄR INTE ENSAM. Många sitter i samma båt. Vissa har suttit där längre än du och du kan låta dig inspireras av dem. Kanske slipper du begå det största misstaget av alla; att tro att du är odödlig.
Målet är ju solklart: att rädda liv och skapa förutsättningar för ett lång och friskt sådant. Första året med Stellas diabetes var jag uppe en gång varannan timme och ibland varje timme på natten. Jag reflekterade inte över att det inte var hållbart för vad var alternativet? Hon var 1,5 år när hon fick diabetes och där var noll samband i hennes doser. Efter att ha vakat så i ett år kraschade jag. Ingen människa kan vara vaken var och varannan timme år efter år. Jag vet det nu. Någonstans på vägen tar man slut om man inte ser upp. Energin nöts ut och utplånas. När föräldern blir sjuk - vad händer då? Man tror ju att man står odödlig inför den självklara kampen för sitt barns liv och hälsa. Men vi är alla människor - inga maskiner. Att reflektera över sin egen situation är jätteviktigt - kanske i samråden med någon som förstår vad man snackar om. Har denne någon inte ett barn med diabetes eller liknande sjukdom så kan det vara väldigt svårt att ta till till sig när hen tycker att det man "håller på med" är orealistiskt.
Jag satt i ett väntrum på BVC för några veckor sedan och snubblade över den här artikel. Kände direkt att jag ville dela med mig av den här på bloggen. Sören Olsson skriver här : "Många vägrar att förändra situationen så att man får tillbaka lust och ork. Av kärlek till sitt barn försöker man kämpa lite längre än vad kroppen och det egna systemet egentligen orkar."
När man tror att man är ensam i sin situation som inte ger mycket utrymme för reflektion ser man kanske inte heller att den går att förändra eller göra bättre. Man kör fast för ingen fattar och du får aldrig sova så du orkar inte tänka ut en ny plan annan än den att hålla ditt barn vid liv och vid god hälsa. Men man ÄR INTE ENSAM. Många sitter i samma båt. Vissa har suttit där längre än du och du kan låta dig inspireras av dem. Kanske slipper du begå det största misstaget av alla; att tro att du är odödlig.
