Den 14 november uppmärksammades Världsdiabetesdagen runtom i världen. Dagens syfte handlar mycket om att sprida kunskap till de som inte lever med sjukdomen och att dela på lasten för de som gör det. Med anledning av detta gästade Peter Jihde "Malou efter tio" just denna dag. För er som inte såg intervjun kan ni se den här. Den var väldigt bra!
På bilden är vi ute och äter hela familjen. Haha lillebror ser helt chockad ut ;) Filippa hjälper honom att hålla uppe lilla huvudet. Stella vår guldklimp som lär oss så mycket om livet. Jag håller kollen, balansen på hela rasket. Som tur är tillsammans med min man som tar bilden. Ensam hade det varit tufft. Man behöver stöttning, uppbackning och förståelse. Speciellt om man lever med en sjukdom. En sjukdom som kan ta över allt på en sekund men hela tiden sköts i bakgrunden för att inte göra just det; ta över allt.
Jag kan inte gå omkring och känna sorg, panik, oro eller vägra att acceptera Stellas - eller rättare sagt vår - diabetes. Då får den för mycket makt över våra liv. Men ibland öppnar man sitt hjärta, t ex på Världsdiabetesdagen, och då känner jag hur bottenlösa känslorna är. Ett never ending vattenfall.
Hur tacklar man detta samtidigt som man sköter ett ständigt vågspel mellan liv och död? Utan att för den sakens skull gömma sig för livet självt... Friheten som berövas barnet och föräldrarna när diabetesen gör anspråk är blytunga kedjor som alltid hänger där. Ibland är de för tunga och ibland känner man hur stark man blivit av att ha burit så tungt. Ensamheten som diabetesen orsakar blir låset som förseglar kedjorna. Ibland för hårt. Då blir en intervju som den Peter Jihde gav, eller ett möte med någon i samma situation så fint och förlösande. Befriande. Det är bra att han är så hårt ärlig och säger saker rakt ut som man annars ogärna talar om. Varför undrar jag? Är sanningen så hemsk? Ja, den är väl det. Men ska den därför inte talas om? Då växer bara ensamheten. Låt oss bli starka istället :) Starka nog att bara sköta det utan att sjukdomen tar över. Starka nog att be om hjälp och stöd. Starka nog att finna närvaron i att se vad livet och guldklimpar har att ge.
På bilden är vi ute och äter hela familjen. Haha lillebror ser helt chockad ut ;) Filippa hjälper honom att hålla uppe lilla huvudet. Stella vår guldklimp som lär oss så mycket om livet. Jag håller kollen, balansen på hela rasket. Som tur är tillsammans med min man som tar bilden. Ensam hade det varit tufft. Man behöver stöttning, uppbackning och förståelse. Speciellt om man lever med en sjukdom. En sjukdom som kan ta över allt på en sekund men hela tiden sköts i bakgrunden för att inte göra just det; ta över allt.
Jag kan inte gå omkring och känna sorg, panik, oro eller vägra att acceptera Stellas - eller rättare sagt vår - diabetes. Då får den för mycket makt över våra liv. Men ibland öppnar man sitt hjärta, t ex på Världsdiabetesdagen, och då känner jag hur bottenlösa känslorna är. Ett never ending vattenfall.
Hur tacklar man detta samtidigt som man sköter ett ständigt vågspel mellan liv och död? Utan att för den sakens skull gömma sig för livet självt... Friheten som berövas barnet och föräldrarna när diabetesen gör anspråk är blytunga kedjor som alltid hänger där. Ibland är de för tunga och ibland känner man hur stark man blivit av att ha burit så tungt. Ensamheten som diabetesen orsakar blir låset som förseglar kedjorna. Ibland för hårt. Då blir en intervju som den Peter Jihde gav, eller ett möte med någon i samma situation så fint och förlösande. Befriande. Det är bra att han är så hårt ärlig och säger saker rakt ut som man annars ogärna talar om. Varför undrar jag? Är sanningen så hemsk? Ja, den är väl det. Men ska den därför inte talas om? Då växer bara ensamheten. Låt oss bli starka istället :) Starka nog att bara sköta det utan att sjukdomen tar över. Starka nog att be om hjälp och stöd. Starka nog att finna närvaron i att se vad livet och guldklimpar har att ge.
