Hur delar man på ansvaret utan att man pratar för mycket diabetes? Första året med diabetes höll mitt huvud på att explodera av alla diabetesreflektioner, -diskussioner och -argumentationer. Det tog över allt; vi tänkte inte på något annat, vi pratade inte om något annat, vi gjorde ingenting annat än just diabetes. En förändring blev ett måste. Stella var 1,5 när hon fick diagnosen. Om jag inte orkade mer diabetes efter ett år, hur skulle hon känna om tio, tjugo eller femtio år? Nej, diabetesen fick bannemej ta ett steg tillbaka. Vi behövde återta makten över våra liv. VI behövde styra över oss - inte diabetesen. Det fick kosta några kassa värden här och där.
Min man jobbar mer än jag. Jag har ett starkt kontrollbehov inom områden som är viktiga för mig. Såklart tog jag allt ansvar. Det gick inte på en vecka att förändra detta, vi var vana att prata om diabetes, andra ämnen föll sig inte lika naturliga längre. Men snart så "lättade" det. Att tänka och reflektera räckte för mig. Ska jag dessutom diskutera det blir jag fan nedstämd. Ibland känns det jobbigt att ansvaret ligger på mig, som om det är mitt fel om värdena blir dåliga. Min man tar också tester, ger mat+bolus och byter pod men där slutar det. Ansvaret för diabetesen i stort och strävan efter optimala inställningar ligger på mitt bord. Även småfix som apoteksvaror, kost och diverse förbättringar är "mitt". Samtidigt som jag hellre hade velat dela på det ser jag inte hur det kunde fungerat. Hur gör ni som delar på det? Blir det mycket prat om diabetes?
Det kostade inga kassa värden att en hjärna istället för två jobbade med diabetesen. Tvärtom faktiskt. Jag upplevde att jag fick en mycket bättre helhetssyn. När jag ensam var the master of disaster väcktes magkänslan till liv. Den kommer säkert tids nog för alla men där lossnade det verkligen för mig. Där släppte jag på alla matematiska formler och började känna efter, "lät det sätta sig". Snart behövde jag inte väga maten med ena handen, stå med miniräknare i andra handen och hålla tredje handen över hennes tallrik medans munnen sa "Vänta, hjärtat. Jag måste räkna ut detta här...mummel mummel svordom... Snart kan du äta... Rör inte, sa jag..." Medans hjärnan plussade och multiplicerade i 200 km i timmen. Hela upplägget baserades ju på oss båda. Vilken formel hade han räknat ut korrektur-dosen med? Nej, ju fler kockar desto sämre soppa. Men om man klonar sig då?